Vilse

Igår något runt kl 20 ringde jag Benjamin. Inget svar.
Skrev ett sms där jag bad honom ringa upp mig under kvällen då jag behövde prata med honom. Skrev också att jag var uppe väldigt många timmar till, så han skulle inte vara rädd för att väcka mig.

Jag har fortfarande inte hört något från honom! Inte hört ett ljud från honom på 2 dygn nu igen...

Det är inte många dagar sedan jag bad honom att inte bara försvinna så. Vi behöver inte ha kontakt varje dag, absolut inte. Men att bara försvinna, ignorera mina sms (idag har jag iofs inte skickat något) och mina telefonsamtal är inte okej! Inte alls! Jag blir både orolig och irriterad. Vem vet, han kanske har hamnat på akuten igen?
Det är inte så svårt att bara skicka ett sms och skriva "jag behöver vara lite ifred, hör av mig om några dagar".
Det är inte ens en vecka sedan jag sa det till honom....

Antingen om han ringer ikväll, eller om jag ser till att vi träffas imorgon, så lär vi behöva ett rejält snack då.

För jag orkar inte vara den som är drivande, den "tjatande" hela tiden.
Visst, han mår inte bra. Det är faktiskt förståligt i hans situation...
Men, han gräver ner sig fullständigt. Istället för att försöka ta sig upp ur skiten han hamnat i så känns det som om han gräver sig neråt mer och mer istället.
Jag vill väldigt gärna hjälpa honom om han vill ha min hjälp.
Men jag orkar inte bära honom. Han måste ta tag i det själv...

Jag tror, och hoppas, att när vi träffas så glömmer han all skit för ett lite tag i varje fall. Får lite lite mer energi till att orka med vardagen.
Men samtidigt, de få gångerna han tagit intiativ till att träffas sista tiden så kanske jag har helt fel?

Ja, jag vet inte.
Men jag tänker ta reda på det.